Vad innebär HBTQ+?


HBTQ+ kan beskrivas som ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. Det går att dela upp i två större kategoriseringar där H:et, B:et och till viss mån även Q:et omfattar sexuell läggning, medan T:et och Q:et handlar om identitet.

Homosexualitet, bisexualitet och pansexualitet handlar om sexuell läggning, det vill säga vem en har förmågan att bli kär i eller attraherad av. Pansexualitet innebär att en blir kär i/attraherad av personer oavsett deras könsidentitet. medan bisexualitet förhåller sig till tvåkönsnormen, det vill säga antingen man eller kvinna.

Transperson eller queer omfattar snarare identitet eller könsuttryck. Trans* är ett samlingsbegrepp som beskriver personer vars könsidentitet/och eller könsuttryck, alltid eller i perioder, skiljer sig från samhällets traditionella syn på kön och det kön som registrerades vid födseln. Transsexualism, som idag är klassat som en psykisk diagnos, beskriver personer som inte uppfattar att det biologiska könet stämmer överens med den egna uppfattningen av könstillhörigheten. Transsexualism har inget med sexualitet att göra.
Queer kan beskriva och innebära sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik men kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer vad gäller kön och sexualitet.

Ofta beskrivs HBTQ med ett + eftersom det innefattar så mycket mer än ovan nämnda kategorier. Begreppet HBTQ är föränderligt, och i takt med att det utvecklas skapar pluset utrymme för att bredda samlingsbegreppet och inkludera fler. Pluset innehåller i dagsläget bland annat asexuella, intersexuella, icke-binära, genderqueers etc.


HBTQ och extra utsatthet

 

Bland HBTQ+ personer, och särskilt yngre personer finns det en extra sårbarhet och utsatthet när det kommer till våld, övergrepp och trakasserier.  Den extra sårbarhet eller utsatthet som uppstår grundar sig delvis i det generella samhällsklimatet gentemot HBTQ+-personer. Utöver övergreppen, våldet eller de sexuella trakasserierna en upplever, så finns det större strukturer som föder homo-, bi- eller transfobi och diskriminering. Upplevelserna av att  befinna sig i minioritetsposition i ett samhälle präglat av heteronormativitet och heterosexism, brukar beskrivas som minioritetsstress.  Vilket är en stor faktor till att en kan se en förhöjd förekomst av psykisk ohälsa hos HBTQ+ personer.

I praktiken innebär minioritetsstressen en ökad rädsla för hur bemötandet kommer vara om en söker hjälp eller anmäler, då det är svårt att veta om verksamheten eller myndigheten en kontaktar har HBTQ+ kompetens. Utsatta personer vittnar dessutom om en rädsla att bli avslöjade ifall de inte kommit ut för familj eller andra i den nära omgivningen. Det finns även en rädsla  att vid anmälan riskera att bli utesluten från den gemenskapskrets som finns inom HBTQ+-communityt.

Forskningen om sexualbrott och våld i nära relationer har länge saknat HBTQ+- personers upplevelser och verkligheter, vilket har bidragit till en normativ och heteronormativ bild av vad övergrepp innebär. Detta har lett till att kunskapsluckor hos myndigheter, sjukvård och andra organisationer uppstått

Sex som självskadebeteende och sex mot ersättning hos HBTQ+-personer


– 17.7% av Unga HBTQ+-personer har haft sex mot ersättning, 64% av dessa har tidigare blivit utsatta övergrepp eller sexuellt tvång och 44,2% har befunnit sig i en situation där de blivit tvingade till att ha sex mot ersättning

– Sex mot ersättning är redan svårt att prata om och söka hjälp för, att dessutom vara HBTQ+-person och utsatt för förtryck och/ eller diskriminering gör det ännu svårare.

– Våldtäkt eller övergrepp som en del av ett hatbrott är mer vanligt förekommande mot HBTQ+-personer