"Det sexuellt destruktiva beteendet - Min överlevnadsstrategi och mitt fördärv"

Hej där!
Jag heter Jonathan Högström och är 20 år. För tillfället studerar jag molekylärbiologi i Göteborg, och när jag inte gör det tränar jag gymnastik, umgås med vänner, läser, binge-kollar serier och så vidare. Det jag kommer att försöka berätta här är min erfarenhet kring sexuella övergrepp, sex som självskadebeteende, sex mot ersättning (prostitution) och grooming samt konsekvenserna så som ångest, depression, skam, skuld och även min återhämtning. En ganska omfattande historia då det började när jag var 12 år och fortsatte ända fram till efter att jag fyllt 19 år, sommaren 2015.

Främsta anledningen till varför jag valt att dela med mig av detta är för att väcka tankar och diskussioner kring ämnet. Det talas ytterst lite om killar som självskadar med sex eller som prostituerar sig/har prostituerat sig, vilket å ena sidan inte är särskilt oväntat, men å andra sidan oroväckande då det är ett faktiskt problem för fler än vad vi skulle vilja tro.
— Jonathan Hagström

KORT OM JONATHAN

Ålder:
20

Bor:
Göteborg

Fritidsintressen:
Gymnastik, läsa, spela, serier… bland annat!

Bok, film eller musiktips:
White Lies! Eller Lana Del Rey.

Favoritcitat:
”Don’t piss on my leg and tell me it’s raining”

Vad inspirerar dig?
Vänner, främlingar, naturen och alla dess fenomen… allt möjligt!

När mår du som bäst?
De stunderna jag inte har någon påtaglig ångest som gör sig påmind! Vilket kan vara under flera olika omständigheter, men oavsett mår jag bra i de flesta sammanhang när tankarna inte går i ett och maler på.

Framtidplaner:
Varierar… just nu har jag någon vision gå färdigt min utbildning och senare forska inom neurobiologi, men det är ett någorlunda bra tag till dess så finns chans/risk att jag ändrar mig!

Här hittar du mig:
Hogstromjonathan@gmail.com om det är någon fråga som man skulle vilja ställa kring det jag skrivit om (exempelvis om något kändes otydligt).


"Det sexuellt destruktiva beteendet - Min överlevnadsstrategi och mitt fördärv"

Det hela började med att jag vid tolvårsåldern besökte QX för första gången i hopp om att finna något sammanhang där jag inte behövde ”gömma” min sexuella identitet. Jag skapade en profil och fick snabbt många meddelanden. Främst var det äldre män som på något sätt ville inleda en konversation. Till en början var jag väldigt skeptisk, men samtidigt var den här vågen av bekräftelse från dessa män något åtråvärt för min del då den i stunden vägde upp för min låga självkänsla. Jag inledde några konversationer, men avfärdade de flesta förutom en. 

Det var en man runt 40-årsåldern (men utgav sig för att vara yngre). Vad jag inte visste om jag att jag vid detta tillfälle utsattes för det som kallas ”grooming”, det vill säga vuxna individer som tar kontakt med minderåriga och därefter skapar ett känslomässigt band i syfte att senare begå ett sexuellt övergrepp. 

Denna man lyckades nästla sig in rejält, och efter några meddelanden fram och tillbaka gick jag med på att ge honom mitt mobilnummer. Fem minuter senare ringer min mobil. Jag var rädd, men kunde inte låta bli att svara eftersom att jag kände någon form av (helt obefogad) skyldighet. Vi pratade i några minuter. Jag kände mig sedd och bekräftad; han ”ville mitt bästa”. Det tog inte lång tid innan han bjöd in sig själv hem till mig, och helt plötsligt hade vi bokat in en träff den kommande veckan. 

Väl den dagen var jag jätterädd. Vad hade jag gett mig in på? Kort sagt blev jag sexuellt övergripen i mig egen säng. I ungefär tre timmar använde denna man mig som något instrument för att verkställa sina fantasier. Jag förmådde mig att göra motstånd några gånger, men det var förgäves. Till slut var det bara att ”stänga av” och distansera mig. Efteråt betedde han sig som om inget illa hade hänt. Innan han begav sig hade redan ytterligare en träff bestämts, omkring två veckor efter denna. 

Tiden mellan den första och andra träffen var nog som vilka dagar som helst egentligen. Jag låtsades som om inget hade hänt och försökte förtränga händelsen. Visade inga tecken på att jag blivit utsatt för något vedervärdigt. Skammen var alldeles för mäktig, vilket också spädde på självhatet. Vet inte riktigt hur jag lyckades hålla en fasad, men misstänker att det mer intensiva datorspelandet blev ett sammanhang där jag var helt uppslukad av en annan värld som jag fann tröst i.

Innan det andra mötet hade jag bestämt att det inte skulle bli av, och trots att jag försökte med att säga ”Jag ringer polisen om du kommer” eller ”Min granne är här” och så vidare, kom han ändå. Han visste självklart att jag inte skulle göra något av det jag sade. Han visste att jag skämdes alldeles för mycket för att berätta för någon. 

När han väl kom stängde jag av ganska direkt. Denna gång gjorde jag inget fysiskt motstånd alls, utan tänkte att det går över snart och att det blir lättare om jag bara försvann i stunden. Även denna gång var han hemma hos mig i omkring tre timmar. Jag har svårt att erinra detaljer, utan det mesta är väldigt diffust, men jag minns att han ringde direkt efter och ville prata med mig. Samtalet stod i kontrast till det som hade hänt; han var tillmötesgående och började intressera sig för mina framtidsplaner samt gav tips och råd kring saker. Tack och lov var detta det sista samtalet med honom, eftersom att jag aldrig mer svarade, men det verkade också vara något startskott för kommande beteende och mående. 

Efter dessa två händelser återgick jag till min vardag som vanligt. Jag betedde mig som om inget hade hänt, och det fanns inte på kartan att berätta det för någon. Äcklig, kontaminerad, patetisk och full av skam och skuld. "Jag bjöd väl ändå in honom...?", tänkte jag. "Det är mitt eget fel, eftersom att jag valde att utsätta mig för detta.". Dessvärre dröjde det inte länge förrän jag var tillbaka på QX och stiftade nya kontakter.

Jag kan inte korrekt minnas alla de möten jag varit med om och farorna jag utsatt mig för. Däremot var ändamålen ofta densamma: att fylla ett tomrum. Beteendet som utvecklades blev någon form av överlevnadsstrategi för att kunna hantera vardagen. Det var genom kontakterna och mötena som jag fick min bekräftelse. Inför varje nytt möte kände jag mig sedd och åtråvärd, men när samlaget väl påbörjades kopplade jag bort nästan helt och hållet. Huruvida jag tyckte om samlaget spelade ingen större roll. Det handlade inte om att känna någon form av sexuell njutning, utan bara tanken av vara åtråvärd räckte för stunden. 

Detta var, som ni säkerligen förstår, en kontraproduktiv strategi. Efter varje möte blev tomrummet bara större och större samtidigt som beteendet eskalerade. Ibland struntade jag nästan fullständigt i vad som hände med mig. Frågade aldrig om den andra hade någon sexuellt överförbar sjukdom. Blev jag smittad var det rätt åt mig och safe-sex fanns inte på kartan. ”Det förtjänar jag” tänkte jag. Kände jag smärta tyckte jag att det var rätt åt mig. Jag gjorde mycket sällan något påtagligt motstånd. Ibland kände jag till och med att det rentav hade varit "helt ok" ifall jag blev misshandlad. 

Vid några tillfällen blev jag även erbjuden pengar, alkohol eller annan ersättning mot sex. Detta såg jag som den ultimata bekräftelsen.  Det handlade inte om att jag var i behov av något. Ersättningen i sig var oviktig rent praktiskt, utan tanken av att jag hade ett hade ett värde - i form av pengar eller annat - kompenserade för den dåliga självkänslan. Hela beteendet blev en ond cirkel där jag efter varje gång kände mer självhat än innan som i sin tur behövde dämpas.

Under tiden jag skadade mig själv med sex (och emellanåt prostituerade mig) var jag egentligen som vilken tonåring som helst. Det var ingen som visste hur jag egentligen mådde eller vad jag höll på med. Jag blev otroligt bra på att ge sken av att jag var en glad människa utan några större bekymmer i livet. Kunde utan några som helst problem bli sexuellt utnyttjad eller utsatt för övergrepp för att sedan låtsas som att inget har hänt. Nu i efterhand tycker jag att det låter helt jävla absurt (vilket det också är), men just då var den en självklarhet för mig. 

Det är det som är så otroligt lurigt med detta beteende. Det syns på knappt på ytan, och får ytterst sällan (om inte aldrig) utrymme i sociala sammanhang, vilket leder till att det är svårt att ens själv kunna reflektera över beteendet i sig. Många (bl. a. jag) som skadat sig med sex förstod aldrig att det var destruktivt, både fysiskt och psykiskt, trots att det fanns ett ångestreducerande behov. Detta är inte alls konstigt eftersom att man rent fysiskt inte skadar sig själv, utan man "ger" till motparten i uppgift att skada en via fysisk (våldsam, hårdhänt m.m.) och/eller psykisk (verbala kränkningar, m.m.) aktivitet. Därför blir det svårt att själv kunna avgöra huruvida man åsamkat skadan själv eller inte, samtidigt som man kanske inte begriper beteendets destruktivitet.

Innan jullovet (2014) i trean blev det helt enkelt för mycket och jag bröt ihop. Panikattacken var något helt nytt för mig i ångestväg, och det var fruktansvärt. Jag förstod inte alls vad som hände. Jag kunde inte alls se samband mellan detta utbrott och vad jag varit med om de senaste åren. Således fick stress och prestationsångest i stället ligga till grund för mitt mående, eftersom att det var enkla (och mindre smärtsamma) faktorer att peka ut och krävde inte särskilt mycket självreflektion. Därefter var det bara att fortsätta vardagen som vanligt och åter igen bygga upp en fasad av att jag mår bra. 

Det dröjde ganska länge innan nästa panikattack uppdagades, men något jag nu i retrospektiv kan se är att jag genom ett eskalerande beteende under våren och, i synnerhet, sommaren 2015 lyckades fylla det ångestdämpande behovet ganska väl. Dock var det under slutet av sommaren 2015 (samtidigt som beteendet nådde sin kulmen) som ångesten inte längre gick att hantera, men jag visste ändå inte vad jag skulle göra. 

Mitt ”wake-up call” var en reklamskylt i en spårvagn (otippat eller hur?) där det stod något i stil med ”Har du skadat dig med sex? Blivit utsatt för övergrepp? Haft sex mot ersättning?” och undertill syntes Mikamottagningens logga. Jag gick direkt in på deras hemsida och skickade iväg ett desperat mail, varpå jag fick svar snabbt samt en inbokad samtalstid med en terapeut. Det var nog här jag drog ett streck för prostitution och mitt sexuellt destruktiva beteende, vilket jag är otroligt tacksam över idag. Dock var jag väldigt naiv när det kom till bearbetningsprocessen, och jag tänkte fortfarande att det inte var så mycket ångest att hantera (trots att det var nästintill outhärdligt). 

Bearbetningen var så otroligt mycket jobbigare än vad jag föreställde mig. Jag som trodde att jag skulle må bättre redan efter kanske två, tre möten fick mig verkligen en ordentlig känga. Jag hade panikångest nästintill varje dag, och när jag inte hade det var jag allmänt ångestriden och på gränsen till att bryta ihop. Lyckades ganska ofta inbilla mig själv till att det inte är så illa, men den oärligheten gentemot mig själv fungerade inte riktigt i längden. Varje dag var som att försöka ta sig igenom en dryg massa som enbart blev trögare. 

Samtidigt som depressionen växte sig starkare försämrades kosthållningen gradvis till den nivån att jag förmådde mig att äta ett äpple under loppet av två dagar (och då är jag ändå en sådan person som är matglad och finner glädje i matlagning). Jag var trött, nedstämd och livslusten lakades ur, men försökte ändå bita ihop någorlunda. Tillslut orkade jag nästan inte längre, vilket fick både Ungdomsmottagningen och Mikamottagningen att reagera starkt och agera utefter.

Att jag skriver detta är absolut (som ni säkert förstår) inte för att avskräcka någon att bemöta sin ångest och lära sig att hantera sig själv. Snarare för att det faktiskt inte alls är lätt att bearbeta något som alstrat otroligt mycket ångest. Att jag hade en ganska naiv inställning till terapin och mitt mående ledde till att jag inte gav mig själv utrymme till att försöka må bra, utan det tog mig runt 7 månader samtalsterapi (dvs till maj 2016) innan jag kände att jag inte längre trampade i vatten. Jag menar heller inte att naiviteten var mitt fel, eftersom att om man tidigare aldrig lärt sig bemöta ångest och andra rädslor inom sig är det svårt att avgöra huruvida man skall gå till väga samt få en insikt om att det inte är särskilt lätt, alls. 

Hur som helst var Mikamottagning min räddning. Det stöd jag fått (och får än idag) är ovärderligt och arbetet de utför är så jävla(!) viktigt. Innan jag kom dit såg jag verkligen ingen framtid där mitt dåvarande beteende inte var centralt, vilket står i kontrast till bilden jag har av mig själv idag. Man lär sig otroligt mycket om sig själv genom att bemöta ens farhågor, vilket i sig är lite skrämmande ibland, men oerhört häftigt. 

Idag kan jag verkligen säga till mig själv att jag mår bra, vilket är befriande om något. Visst dyker det upp episoder i ens vardag som kan vara extra jobbiga på grund av rådande omständigheter, men jag har ett helt annat sätt att förhålla mig till dessa situationer. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt för min del, trots att jag sett det ske hos andra. Det tar tid och en hel del kraft, men man får själv tillbaka så oroligt mycket mer. 

Nåväl… tack för att ni tog er tid att läsa! Och tack till Novahuset för utrymmet. Det betyder otroligt mycket för mig, och förhoppningsvis väckte det någon tanke till detta ganska så diffusa ämne. Ta hand om er där ute! :D

Fridens liljor,

Jonathan Högström