"Vissa stunder bågnar jag under vetskapen att det kan hända mitt barn"

Hej, jag heter Jonas och här berättar jag om mitt liv tillsammans med en överlevare och om den oro jag bär om att det ska hända även vårt gemensamma barn.
— Jonas Kindblom
Kindblom

Kort om Jonas

Ålder:
28

Bor: 
Med fru och barn i Kneippen, Norrköping

Fritidsintressen:
Gitarren, hårdrocken, litteraturen

Bok, film eller musiktips:  Elder: Lore (En stor upplevelse) för öronen och nästan valfritt verk av Willy Kyrklund som läsning.

Favoritcitat:
Är inte så förtjust i citat, de tenderar att vanställa andemeningar.

Vad inspirerar dig: Gammal skog och min son.

När mår du som bäst? 
När krav och måsten skalas av och utrymmet för varande breder ut sig över tillvaron. 

Framtidsplaner:
Att möta framtiden är nog, planer kommer och går.

Här hittar du mig:
Om kontakt önskas så är min mailadress (<jonaskindblom@gmail.com>) den enda befintliga vägen.


"Vissa stunder bågnar jag under vetskapen att det kan hända mitt barn”

Även då jag kan räkna mig till de lyckliga som inte har blivit utsatt för något som lämnar spår under år som följer, så lever jag i en verklighet med en som har. Min fru är en överlevare och hennes verklighet blir även min fast att minnena och ärren är hennes.

Jag har tidigare i mitt yrkesliv som socionom träffat (framförallt) kvinnor som varit överlevare, i vissa fall som levt med skyddade personuppgifter som följd eller än mer. Men det skiljer sig markant att jobba med dessa människor och att bo och dela sitt liv med en som har utstått grova övergrepp. Ens jobb lämnar en på jobbet men ens livspartner bär en med sig alltid. Hennes ärr, där PTSD är en av yttringarna som färgar vår tillvaro, och troligtvis än starkare sedan vår son kom, är i alla fall tydligare för mig. För även om jag känner till det hon har delat med mig och även då jag är medveten om att människor utsätter andra människor för detta så blev den lins genom vilken ens värld betraktas skärpt samma stund som jag blev förälder. Och även om jag vet att det är normalt att oroa sig och att rädsla för ens barns väl och ve är något som förenar många i föräldraskapet så skärps dessa två punkter av att dela ens verklighet med en överlevare. För genom detta så ställs jag inför en verklighet där det kan hända mitt barn… 

Det har hänt min fru och otaliga fler, det kan hända mitt barn…

Denna insikt får det att brista inombords och även om risker kan minskas och skyddsnät kan skapas för att in i det sista motverka att detta någonsin händer, så vet jag oåterkalleligt att det kan hända även mitt barn. Det har hänt andras barn och det händer andras barn just nu.

Vissa stunder bågnar jag under den vetskapen, det skär igenom hela mitt jag och jag inser att detta inte är något mot de föräldrar vars barn faktiskt blir utsatta för övergrepp, än mindre de som blir utsatta. Jag använder mig av termerna barn och förälder utan att lägga in åldrar, och jag vet att det i alltför många fall är en familjemedlem som utsätter barnet för övergreppen, men min tanke rör sig kring överlevare och deras nära, inte deras förövare.

Jag tror att det som skiljer sig mellan att dela sin tillvaro med en överlevare och att gemensamt sörja för ett barn är att ens livspartners verklighet blir så mycket skarpare att det omöjligt går att se världen genom samma lins igen. Det går inte att sortera bort eller bortse från den verklighet som nu även inbegriper det sköraste och värdefullaste som jag har, som bara genom att befinna sig i en förskola, skola, eller vilket annat sammanhang som inbegriper andra människor, kommer att vara utsatt för viss risk. För det kan hända. Vilket gör mig livrädd. Livrädd för andra människor trots det faktum att jag valt ett yrkesliv vars kärna är att försöka identifiera något gott hos människor, inte rädsla för vad de kan komma att göra mot någon annan. 

Varför har jag nu då valt att sätta detta till pränt frågar jag mig, och vet att det inte ändrar omvärlden eller riskerna, eller för den sakens skull lindrar den rädsla och oro jag själv bär med mig. Det kanske gör det lite begripligare efter att ha uttryckt det, men inte mer än så. Men även för att jag tror att det är viktigt att prata om det, även för oss som inte varit utsatta. För att om det är något som diskuteras på riktigt så kanske, bara kanske, någon slipper behöva genomlida ett övergrepp.

Det är anledning nog.

Jonas Kindblom