"Skam"

Jag har innerst inne alltid varit rotlös. Flera länder och städer har lagts till min adressbok under min levnadstid. Fortfarande trivs jag dock bäst i Paris. Allrahelst om våren med en kaffe i ena handen och Le Figaro i den andra. Mitt hjärta däremot slår för att hjälpa andra. Det har det gjort sedan barnsben. Jag kan inte sitta still och se på, utan måste göra något konkret för att förändra.
— Erik Grönberg

KORT OM ERIK

Ålder:
29

Bor:
Västerås

Fritidsintressen:
Idrott, matlagning, musik och kultur. 

Bok, film eller musiktips:
Det du inte såg - Patrik Sjöberg, Medan han lever - Elaine Eksvärd
    
Favoritcitat:
”Mod är inte frånvaro av rädsla, utan triumfen över den. Den modiga människan är inte den som inte är rädd, utan den som övervinner rädslan”

Vad inspirerar dig?
Människor som vågar följa sina drömmar.

När mår du som bäst?
När jag är i Paris.

Framtidsplaner:
Arbeta för att stötta offer för sexuella övergrepp

Här hittar du mig:
Instagram @erikgronberg
inteensamaldrigglomd.se
facebook.com/inteensamaldrigglomd


"Skam"

Jag önskar någonstans att jag hade börjat berätta tidigare. Det hade visserligen inte förminskat varken svek eller övergrepp. Det hade heller inte suddat ut händelserna. Men det hade besparat mig flera år på flykt. Vi som har överlevt sexuella övergrepp får varje dag möta mardrömmen på nytt. Jag höll tyst länge. Alldeles för länge. Av rädsla och av skam. 

Jag undrar varför det blir så. Att den som har utsatts bär all skam medan förövaren fortsätter sitt liv utan samvetskval. Ibland funderar jag också över vad som egentligen är värst. Själva övergreppen jag utsattes för eller faktum att personen i fråga lever utan samvetskval - starkt övertygad om att han inte gjort något fel utan snarare bara hjälpt till. Hjälpt mig att bli man. 

Länge hade jag försökt ta de första stegen för att sätta ord på det jag hade gått igenom. I mitt huvud formulerade jag vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Men hur skulle min omgivning reagera? Vad skulle de tycka om mig? Skulle de överhuvudtaget förstå? Jag ändrade mig och begravde min hemlighet. Igen. Denna gång ännu djupare.

Jag vet inte när jag bestämde mig för att berätta. Det faktum att Patrik Sjöberg satte ord på sin historia i "Det du inte såg" gav mig mod. Jag var inte ensam längre. Vi var flera som hade utsatts för en pedofils perversa beteende. Min flykt var på väg att nå sitt slut. 

Vid det laget var min kropp märkt av självmordsförsök och alkohol. Alkoholen tog mig bort från tankarna. Tankarna som tog mig tillbaka. Tillbaka till det som jag ville glömma. Känslan av fingrar som letade sig över min kropp. Hans röst som ekade i mitt huvud: Det som händer här stannar mellan oss va? Det som var kvar av mig var ett liv i spillror. Jag föraktade den person jag var och händelserna som hade märkt mig. Förbrukad. Smutsig. Äcklig. 

Även om det går att dölja sin historia under lång tid, kommer den alltid ifatt. För mig kom den ifatt genom ett sammanbrott under en middag hos mina föräldrar. Ju längre middagen fortskred, desto mer illa till mods blev jag. Ett par veckor framåt var tanken att vi skulle träffa mannen som hade märkt mig. Ännu en gång skulle jag behöva spela teater. Gå in i den rollen där allting var bra. Där han var den person som han gav sken av att vara. Som om ingenting hade hänt.

Middagen som var tänkt att bli en trevlig familjesammankomst förvandlades på en sekund till en mardröm. Det gick upp för min familj vad jag hade burit på och vad som egentligen hade hänt. Med tårar rinnandes ned för kinderna satte jag för första gången ord på min mörka hemlighet. 

När jag skriver detta, har det gått fem år sedan den där middagen. Under de här fem åren har jag fått lära mig att tycka om den person jag är. Jag kommer aldrig kunna sudda ut min bakgrund, men jag har lärt mig att acceptera den. Givetvis finns det fortfarande stunder av flashbacks och mardrömmar, men de kommer alltmer sällan. Ärren kommer alltid finnas kvar, men ärren ska aldrig få ta kontrollen över mitt liv igen. 

Genom att berätta behövde jag inte bära bördan själv. Alla har dock inte kunnat hantera min bakgrund på ett bra sätt. Vissa kommentarer har etsat sig fast. Är du en sådan? Hur kunde du låta det ske? Du kunde väl gjort något åt det? Det gör fortfarande ont när jag tänker på orden, men kanske mest ont att inse att personerna som ligger bakom inte har större förnuft. Hur kan ett barn få skulden i en situation där en pedofil gör allt för att få sin vilja igenom? Tyvärr tror jag det handlar om såväl okunskap som rädsla från deras sida. 

Till dig som läser detta och inte har utsatts själv. Sexuella övergrepp är förenat med en enorm skam. Skammen är till stor del en produkt av det samhälle vi lever i. Offren ifrågasätts och förövarna går fria. Detaljfrågor om ålder och situationer ställs utan vidare eftertanke. Att berätta om övergrepp kan ta en person tillbaka till platser, minnen, känslor och tankar som han/hon sedan länge har försökt att glömma. Detta är ett ämne som behöver behandlas med största möjliga respekt. Det är viktigt att prata om övergrepp. Det är ännu viktigare att låta den som har utsatts prata om det på sitt sätt.