Jag måste resa mig ur askan

Jag måste resa mig ur askan, låta det som gjorde mig till den minsta människan på jorden få mig att växa mig stark. Jag måste lämna mitt flickrum och ta kontrollen jag aldrig fick.
— Anonym

Begreppet ”våld i nära relation” har väl alla hört i något avseende, oftast i tv, tidningar och annan media om utsatta kvinnor, ibland även barn. Kvinnor och barn som måste fly mäns våld gång på gång. Alltid kvinnor som offer, alltid män som förövare. Men varför hör man ingenting om våldet i nära relationer som inte involverar en partnerrelation?
      Jag är 28 år gammal och bor i en hyfsat stor stad. När man tittar på mig står det inte ”slagen” eller ”sparkad” i pannan, man ser inte på mig vad jag varit med om. Det syns inte på mig att någon tryckt ner mig så fruktansvärt att jag hatade mig själv i väldigt många år, att jag tyckte att jag var värdelös.
      Jag är en av de som upplevt och överlevt våld i nära relation, en av de som en gång trodde att jag skulle dö, om inte på grund av min förövare så av mig själv. Jag är en av de som hatat och älskat en människa på samma gång, en människa jag inte ens minns om jag någonsin varit trygg med, nu när jag tänker efter. Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ens ihåg hur eller när det började. Jag kommer inte ihåg mycket alls, förmodligen ligger det förträngt långt, långt in i ryggraden. Så långt att jag bara kommer ihåg några få tillfällen, och små fragment av dessa tillfällen. Det jag dock aldrig kommer glömma är alla känslor jag hade, hur allting kändes både psykiskt och fysiskt.
Hur det kändes att bli sparkad i ryggen för att jag grät efter att jag blivit slagen. ”Vad fan gråter du för?”
Hur det kändes när jag låste in mig på toaletten med en kökskniv, livrädd.
Hur det kändes att ha någon sittandes gränsle över en med en kudde tryckt mot mitt ansikte.
Hur det kändes att springa runt i ett hus och vara så arg och så ledsen och känna att ”jag har ingenstans att ta vägen”.
Hur det kändes att inte kunna berätta för någon av rädsla för vad som skulle hända.
Hur det kändes att vara säker på att det aldrig skulle ta slut, att det inte fanns någon utväg.
Hur det kändes när jag vaknade efter samma mardröm, där min förövare stod i mitt rum och skrek ”NU FÅR DET VARA NOG!” samtidigt som väggarna och dörren liksom försvann och vyn ändrades som att jag skulle titta på mig själv. Samma dröm, gång på gång igen.
Hur jag fortfarande blir rädd när jag hör porten öppnas och när någon plingar på här hemma.
Hur jag fortfarande inte vågar ta plats och bara känner mig besvärlig och jobbig när jag försöker.
Hur det kändes att vara äldst och således känna ansvar för att mina yngre syskon också blev slagna.
Eller hur det känns just nu när jag sitter på soffan och skriver vad jag aldrig någonsin berättat.
     Idag är jag 28 år gammal, och allt jag trott att jag lyckats förtränga har kommit ikapp mig. Hela min barndom, som mest är ett svart mörker med några få minnen här och där, har påverkat mig hela mitt liv utan att jag ens förstått det. Förrän nu, nu börjar jag förstå, både på gott och ont.
     Jag antar att jag, och mina syskon, går emot statistiken lite. Vår förövare var nämligen vår mamma. Den person som borde älskat och skyddat mig livet ut, som bar mig i henne i nio månader, är den person som förstört mitt liv så här långt.  Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta, men jag kommer aldrig att glömma och jag kommer aldrig sluta sörja barnet jag aldrig fick vara.
 Nu, många år senare, ska jag låta det som gjorde mig till den minsta människan på jorden få mig att växa mig stark. Jag måste resa mig ur askan och jag måste leva. Jag måste lämna mitt flickrum på riktigt och jag måste ta kontrollen jag aldrig fick.
     Barnet i mig måste få ta några djupa andetag, känna lugnet, vara lycklig. Det har hon förtjänat.