Konsten att gråta fint

Jag är en tjej som kommer från ett litet brukssamhälle där alla skulle vara likadana. Lagom. Jag passade inte alls in, men det gick ändå förhållandevis bra att växa upp där. Detta berodde antagligen på att de flesta av oss kände varandra från det att vi var små tills vi slutade nian; vi kände till varandras familjer, historia och bakgrund och kunde ha förståelse för varandra på grund av det. Vuxenvärlden hade nog desto svårare att acceptera mitt udda sätt, förutom de lärare som förstod att jag kanske såg konstig ut, men att jag var intelligent, intresserad och engagerad. Jag fick toppenbetyg och kom in på en eftertraktad skola och ett eftertraktat gymnasieprogram. Jag fortsatte studera direkt efter gymnasiet och jobbade mig igenom mina studier för att slippa ta studielån. Jag läste flera utbildningar och fick flera examen. Jag blev även tjänsteman innan jag fyllde 30, och bor idag i Göteborg där jag arbetar som enhetschef. Men fortfarande möter jag fördomar på grund av hur jag väljer att se ut; folk antar att min äldre anställde är min chef, jag kan ha svårt att bli insläppt på myndigheter, jag får ofta frågor om min ålder och jag blir ofta indirekt ifrågasatt kring min bakgrund och kompetens. Men här är jag, och jag tror att jag hjälper andra genom att fortsätta vara precis så som jag är. För då blir det enklare för den som sitter bredvid mig, att vara lite mer så som just den är.

 

Kort om Frida:

Namn: Frida Rydelius Eldnatt

Ålder: 33 år gammal.

Bor: Göteborg med mina två katter.

Musik- och boktips: Lars Winnerbäck och böcker om brott.

 

Konsten att gråta fint

Han hette Simon och påstod att han var starkare än jag. Jag visste ju att jag var en stark tjej, av allt klättrande i träden, alla äventyr i skogen och allt bus med grannbarn och vänner gjorde att jag hade ett stort kroppsligt självförtroende och jag trodde att jag klarade allt, jag och mina sex långa levnadsår. Så vi kom överens om att brottas, för att se vem som skulle vinna. Ingenting konstigt, brottades gjorde ju alla killar med varandra och jag hade aldrig ens nuddat vid tanken på att olika regler skulle gälla för olika människor. Så vi greppade varandra, jag lade armen om hans nacke och snart rullade vi runt i gräset. Han var stark, men jag var envis. Plötsligt hör vi en kvinna skrika och vi blir upplyfta i varsin arm, utskällda av en nästintill hysterisk fröken. Det som vi gjorde, samma sak som alla med snopp gjorde varje dag, var plötsligt helt oacceptabelt. Flickor ska inte brottas och vara fysiskt motsträviga mot pojkar. Lärde jag mig den dagen.

En gång i tiden var Nordman ny och populär. Vandraren, den första och största hiten, släpptes 1994 och blev en total radioplåga. På min skola, som på så många andra skolor, blev den som en melodi som levde sitt eget liv mellan tegelväggar och beigea korridorer. Våra nytänkande fröknar (jodå, detta var vid denna tid en helt ny idé!) letade fram en bandspelare och ett kassettband med låten. De skrev ut texten till var och en av oss, och så fick vi som uppgift att sjunga med i raderna av Py Bäckman, och glädjen var total i samtliga små 9-åriga hjärtan. Kanske var det i en melodi, kanske var det innan låten helt hade kommit igång, kanske var det mitt i textraden ” sluta tänka det är svårt ändå, du får ta en dag i taget”, jag vet inte. Men någonstans i vår sångstund hör jag mina fröknar säga till varandra ”Titta bara på alla killarna! Det riktigt lyser i deras ögon!”. Jag tittade upp på de två stort leende kvinnorna, och frågade om det inte lös i mina. Tillbaka fick jag ett svalnande min, och en ointresserad klapp på axeln. ”jodå, visst visst.” Okej, pojkars ögonlyster ska en jobba hårt för att få fram. Flickors ögon behöver vi inte bry oss så mycket om, lärde jag mig den dagen.

Genom alla de gånger som tjejerna i klassen allihopa skulle springa efter fröken, skrika i falsett om de såg en daggmask, skulle börja gråta om de smutsade ner sig eller råkade ha sönder sina blommiga tajts, började jag mer och mer förstå att jag var tilldelad en roll som jag inte ville spela. Det verkade komma så naturligt för de andra, de verkade inte ens reflektera över att killarna fick ha mycket roligare än vi tjejer. De fick låta, de fick rulla i gräset, de fick utforska skogen och klättra i träden, plurra i kärret, bada i enorma vattenpölar, skratta högt, slåss och få raseriutbrott. Vi skulle vara tysta, lagom glada, hela och rena (inte gräva efter mask eller tälja visselipor), och hålla ordning på bråkiga killar. Som en kroppslig skärm mellan två högljudda pojkar, kunde en flicka placeras i bänken i mitten. Och arg, det skulle inte en tjej bli. Vi fick inte ens fulgråta. Jag vet fortfarande inte hur detta går till, men jag vet att det är det förväntade uttrycket för känslor, även om känslan är totalt raseri, vanmakt eller outhärdlig sorg. Vi måste gråta fint. Lärde jag mig under många dagar.

Lärarna mot niorna i innebandy, självklart nästan bara killar som ställde upp. Det kroppsliga självförtroendet och lystret i ögonen, var ju inte för oss tjejer, hade vi ju redan lärt oss. 12 år gammal och okysst, men med ett nytt pirr i magen och begynnande knoppar till bröst, stod jag och tittade på när kampen inne i gympasalen utspelade sig. Min vän Johanna, tystare och sötare än jag (hon lärde sig tidigt konsten att gråta fint och har nog aldrig brottats i gräset med en pojke), stod bredvid mig och tillsammans tog vi på oss rollerna som inofficiella kommentatorer om de manliga innebandyspelarnas kroppar och spel. Så som vi hört killarna i skolan kommentera oss och andra tjejer så många gånger tidigare, trots att vi knappt hunnit få mens. Mitt i en fnittrig kommentar om 16-åriga Juans fasta bakdel kom en lärarinna fram till mig och förklarade ljudligt att hon kände till min sort. Att sådana som jag lägger upp sig för vilken kille som helst för några kronor, både för skolkamrater och vuxna män. Hon hade jobbat med tjejer som jag, och visste att det inte skulle gå bra för mig i livet. Trots min påklistrade kaxighet och mina rappa motkommentarer om att hon verkade ha misstänkt mycket kunskap om ämnet, krossades det ivrigt nyfikna flickhjärtat i tusen bitar. Den skadan reparerades inte trots tusentals rullande tårar i min mammas beskyddande famn, utan gjorde sig påmind som ett hugg av skam varje gång det minsta pirret i magen försökte sig fram. För flickor ska inte känna lust eller intresse, fick jag veta den dagen.

13 år gamla fick jag och Johanna för första gången hänga med de äldre killarna på valborg. Vi hade ingen egen alkohol att dricka, men ni fick prova små försiktiga klunkar av deras Pops och Hooch, som något äldre syskon varit snäll och köpt ut åt dem. När vi sedan rör oss upp längs vägen, med svartån och den obligatoriska festplatsen vid ruinen i ryggen, så slänger Krille sin tomma flaska över axeln och den krossas i tusen bitar mot asfalten. Hans kompisar grymtar uppskattande, vi tjejer fnissar förtjust och tycker att han är något av det häftigaste vi sett. Nästa valborg, ett år senare, hade jag själv lyckats få tag på några flaskor söt, grön Pops. På samma plats, återigen i sällskap av Johanna och några äldre killar och med svartån strömmandes bakom mig, kastar jag den tomma flaskan över axeln och den krossas mot asfalten. Jag är minst 10 cm längre än vad jag brukar vara, när Tobbe vänder sig mot mig. Men han är inte full av beundran; han har en min av hån, nästan avsmak, i sitt tonårsfinniga ansikte. Han frågar mig ”Jaha, tror du att du är tuff nu eller?”. Och mina 10 cm var som bortflugna, och jag är inte säker på att jag någonsin fått tillbaka dem. För tjejer ska inte ta plats, vi ska inte föröka väcka uppmärksamhet. Fick jag veta den kvällen.

Ett pekfinger rakt fram, tummen rakt upp, och sen ett knyck med handleden. Min klassföreståndare Bengt sa åt mig att inte göra så mot honom. 14 år gammal var jag då, och jag hade lärt mig att respektera andras önskemål, även om jag inte förstod varför. Så gesten med handen, som jag själv tyckte var ganska tuff, gjorde jag aldrig mer mot honom. Men ingen annan hade reagerat. Så emellanåt dök den lilla gesten upp utan att jag riktigt tänkte på det, mot någon klasskompis eller lärare, som ett tecken på att ”jag hör dig” eller ”jag förstår”. Tills jag plötsligt en dag blir indraget i ett samtalsrum av en högröd Bengt i skepparkrans. Ilsken som ett bi förklarar Bengt att han nu fått nog. Gesten jag gör med handen är ett gammalt avrättningstecken från USA och således ett indirekt hot, och han har sagt åt mig att sluta med det. Vilket jag inte har respekterat. Bengt är stor, arg och jag är liten och ensam, dörren är låst. Jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer göra om det, och jag får komma ut. Under kommande, sömnlösa natt, skriver jag ett tre sidor långt brev till Bengt, fläckat av tårar och skam över att jag återigen inte kunnat göra någonting rätt. Brevet kastar jag dagen efter. Men jag ser aldrig mer Bengt i ögonen, och aldrig mer gjorde jag gesten med handen mot någon. För en flicka ska göra så som hon blir tillsagd utan att fråga varför, förstod jag den dagen.

15 år gammal blev jag för första gången dumpad. I en hjärtesorg så rå att jag trodde att hjärtat skulle gå sönder, sökte jag desperat ett sätt att få honom att stanna kvar, att komma tillbaka och förlåta mig för att jag fått honom att sluta älska mig (som har så finkänsligt uttryckte det). Och ett sätt att få honom för stunden var att låta honom sova kvar hos mig på natten, att erbjuda min kropp utan någonting tillbaka förutom hand odelade uppmärksamhet för några timmar. När jag i mitt hjärtekrossade tillstånd försökte prata med den kvinna som jag trodde kunde ge mig råd, svarade hon ”Men varför skulle han vara ihop med dig om han ändå får göra som han vill?”. Och där och då fick jag veta, att allting i en kärleksrelation är bara ett nödvändigt ont som killar måste göra för att få det de egentligen vill ha: sex. Allting annat som vi tjejer är; roliga, smarta, snälla, arga eller ivriga, spelar egentligen ingen roll, om vårt kön ges bort gratis. Förstod jag den dagen.

Våra lärdomar bar vi med oss genom förskola, lågstadium, mellanstadium, högstadium, gymnasium. Vi reagerade inte när killarna lät de yngre tjejerna betala för cigaretter med hjälp av avsugningar på fritidsgårdens toalett. Vi reagerade inte när killkompisen sa ”Är man kåt så är man, själv sätter jag på Katrin när det krisar”. Vi berättade aldrig för någon vuxen, trots att alla vi visste, att Alexis, den 25-åriga fritidsledaren, hade sex med flera av de 15, 16-åriga tjejer som han var personal åt. Och när han sen tvingade till sig en kyss, när jag sprang på honom nere på stan, så svarade jag med tystnad och ett förvirrat leende. Och när Jessica anklagade sin tidigare pojkvän för våldtäkt, blev det snabbt till en sanning att hon bara sa så för att hon var ledsen för att han hade gjort slut. När jag sedan som vuxen fick en regelrätt utskällning av min chef, för något jag inte gjort, och han sen går fram till min manliga kollega (som var den som i själva verket gjort fel) med ett stort leende och en handskakning, blir jag nästan inte ens vare sig förvånad eller upprörd. För det är så jag lärt mig att världen är.

För vi visste, som en tyst överenskommelse, att det inte var någon idé att göra motstånd. För lystret i VÅRA ögon, var ingen intresserad av. Pirret i VÅRA magar var inte viktigt. Vad VÅRA röster hade att säga, fanns inga villigt lyssnande öron till.

Jag skulle kunna berätta värre historier. Om gubbar som erbjudit pengar för sex. Om män som stoppat in handen under min kjol på krogen. Om övergrepp, om misshandel. Jag skulle kunna berätta om när jag sprungit hem genom vintern med skorna i handen för att undkomma en gruppvåldtäkt i en skitig lägenhet i Malmö. Och en del historier som nog ingen egentligen vill höra. Det hade jag kunnat berätta om. Men det är inte det den här historien handlar om. Den här historien handlar om allt det som händer innan. Som ligger bakom. Om alla dem som borde ha funnits där för oss, men inte gjorde det. Om pedagoger, lärare, pojkvänner, vänner, föräldrar, chefer, som skulle ha stärkt oss, lyft oss, fått oss att växa, men som istället tryckte ner oss och fick oss att förstå hur lite vår röst egentligen var värd. De människor som vi skulle kunna lita på, men som gjort oss mest illa genom att få oss att sluta tro på oss själva, innan vi ens hunnit börja. Dem. Dem vill jag berätta om, och säga: ni hade fel. Ni hade så in i helvete fel, och jag kommer aldrig bli som ni. Jag kommer aldrig bli så som ni vill ha mig.