Min definition av helvetet

 

Jag skulle sammanfatta det här som min definition av helvetet. Jag är vid ett middagsbord med
människor jag inte känner särskilt bra, och så kommer ämnet upp: ”#metoo gör det möjligt för kvinnor att förstöra mäns liv”.

 

 

Jag heter Stella Hildén, och har grundat organisationen Nog Nu. Om du har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, erbjuder stödpersoner som följer med på möten eller ställen som är jobbiga att vara på ensam. Jag är ett stort fan av fetaost, Bruce Springsteen och aktivism.

Kort om Stella:

Ålder: 24

Bor: I Stockholm, med två katter

Fritidsintressen: Skrivande, skräckfilmer och skjuta upp deadlines

Boktips: The Asylum for Wayward Victorian Girls, av Emilie Autumn

Favoritcitat: The best of us are fixing what the worst of us have broken

Vad inspirerar dig? Syskonskap! Och generationen som kom efter mig. De kommer förändra världen.

När mår du som bäst? På lördagmornar, när jag vaknar utvilad, med en katt på magen.

Framtidsplaner: Vid något tillfälle vill jag klä ut mig till Sexig Donald Trump på halloween, då jag inte kan tänka mig något läskigare.

Här hittar du mig: Min personliga blogg är prestationsprinsessa.blogspot.com, och min instagram är hildenstella. Nog Nu hittar du på nognu.com.

 

Min definition av helvetet

Jag vill inte undvika det. Jag är ett av rörelsens största fans. Att ta munkavlen av sexbrottsoffer, att vi faktiskt kan prata om våra erfarenheter i offentliga sammanhang, är något jag har jobbat för så länge jag har vetat om att sexbrott finns. Men nu har det mediala värdet av #metoo klingat av, det oundvikliga bakslaget kommer. Program avbokar intervjuer med Cissi Wallin, eftersom hon är ”under brottsutredning” för förtal. De två ledamöter i Svenska Akademin som har försökt städa upp i tystnadskulturen har tvingats avgå. Och jag måste sitta och lyssna på den här skiten.

”Vi kan inte börja döma folk på någon annans berättelse,” säger någon.

Det är väl ingen av de kända män som outats sedan i höstas som har blivit dömda?

”Nej, men tänk på de som har fått sparken. Jag hade kunnat göra det mot någon på mitt jobb som jag inte gillar. Någon är dryg på ett möte och så ropar jag metoo!”

Det kan du göra. Det skulle antagligen inte leda till något. Om något så har väl #metoo visat att folk snarare låter mäktiga män hållas med att bete sig som svin. Att det vänder när det plötsligt blir dålig PR att anställa våldtäktsmän kan väl knappast ses som rättssamhällets fall.

”Men om jag ringer hans fru! Jag kan splittra hans familj! Om vi nu ska börja tro blint på offrens historier!”

Det är här det verkliga sisyfosarbetet börjar för mig. Jag berättar om alla våldtäktsoffer jag träffat i mitt volontärarbete. Det jag erbjuder är någon som fysiskt följer med om hen ska göra något triggande, vilket inte bara är till förhör, undersökningar och rättegångar. Jag följer med till mataffärer, konserter, frisörbesök. Anledningen till att sexbrottsoffer behöver en volontär för att följa med på sådant här är enkelt: det är sällan de har kompisar som fattar hur jobbigt det här är för dem. Antingen har offret helt enkelt inte berättat om vad som hänt, eller så har de gjort det, och som resultat förlorat sina vänner.

Det är min poäng: det är våldtäktsoffer som betalar det sociala priset för våldtäkten. I princip varje gång, och oavsett hur starka bevisen är att de talar sanning.

Mitt middagssällskap tror inte på mig. En hävdar bestämt att om någon hörde av sig till henne och berättade att hennes man hade våldtagit henne, så hade hon i alla fall sett annorlunda på honom efteråt. Jag säger att om det är sant så är hon en avart. Statistiskt är det betydligt mer sannolikt att hon hade blivit förbannad på sin mans påstådda offer.

Alla tror att de vet hur de skulle agera om någon i deras omgivning berättar att de blivit utsatta för övergrepp. Sanningen är att väldigt få skulle vara den trygga hamn för den utsatta som de själva tror. Det är resultatet av den här dubbelheten som jag möter i min verksamhet. Folk vänder sig inte till min organisation Nog Nu för att vi är deras första anhalt för stöd. De vänder sig till oss för att de inte har någon annan att vända sig till.

Det är resultatet av våldtäktskulturen jag möter när jag hör våldtäktsoffers historier. För de berättar alla ungefär samma sak: den som utsatte dem för det här har inte förlorat någonting för det de gjorde, om det inte rör sig om en regelrätt överfallsvåldtäkt. De kan bli dömda i tingsrätt och hovrätt, men de förlorar inte vänner, flickvänner eller jobb. En av dem berättar om hur hennes tidigare kompis, som våldtagit henne, kom ut ur fängelset, och blev gratulerad av deras gemensamma vänkrets för hur ”bra han hanterat det här jobbiga.”

Jag möter det i mannen som berättar att hans pappa våldtagit honom mellan fem och femton års ålder. När jag frågar varför det upphörde då svarade han: ”mamma kom på honom en gång. Vi pratade inte om det eller så, men efter det såg hon bara till att han aldrig var ensam med mig.”

De historier jag hör går inte riktigt ihop med världsbilden som råder vid det här middagsbordet. En mamma kommer på att hennes man våldtar hennes son, och mannens liv blir inte tillstymmelsen till ”förstört.” Jag fick höra efteråt att mamman inte ens begärde skilsmässa; hon var gift med en våldtäktsman till hans död. Jag blir nyfiken och hittar en studie gjorda på ett hundratal polisanmälda incestfall. Den visar att i princip alla offer vid något tillfälle berättade för en förälder om vad som hände. Knappt hälften av dem blev trodda.

Vems liv var det som blev förstört i den ekvationen?

Jag är inte ett dugg förvånad att #metoo möter ett bakslag nu. Patriarkatets rötter går djupt, och det kommer kämpa emot sitt förfall så länge det finns gubbslem kvar. Det minsta vi kan göra fram till den dagen, då en våldtäktsanklagelse faktiskt förstör någons liv, är att åtminstone se till att den som gör det här omåttligt modiga i att tala ut, är att se till att de inte gör det ensamma.

Lämna inte era anhöriga och vänner åt mig och mina volontärer. Jag vill inget hellre än att Nog Nu inte längre ska behövas. Att de som berättar om sitt trauma ska ha stöd från alla håll, aldrig hamna i läget där de behöver en volontär som följer med dem till polisförhör. Jag vill aldrig att de ska behöva bli misstrodda.

Fram tills den dagen kommer: jag tror dig.