En dysfunktionell resa till verkligheten

Mitt första minne skapades redan som ettåring. Vilket var ett minne som aldrig skulle lämna min näthinna. Mina första år bestod av våld och missbruk i hemmet, där jag i mina första år i livet fick bevittna våld i nära relationer på olika sätt, min far som idag inte lever utsatte min mor för både psykisk och fysisk misshandel framför mig. Redan som ettåring fastnade mitt första minne av en utav alla de kidnappningar min pappa utsatte mig för vilket skedde till en pub där jag med endast blöja gick omkring i en gåstol. Kidnappningar av min pappa var för att kunna skada min mor psykiskt. Minnen från fysiskt våld skedde en dag i våran dåvarande lägenhet i Ryd i Linköping, där jag (liten och hjälplös) ser min pappa slå av käken på min mor och där jag står bakom min pappa i förtvivlan försöker få honom att sluta slå henne. Min mor var vid tillfället likaså min far i aktivt missbruk.

Kort om Anonym

ÅLDER: 29

BOR: Norrköping

BOK- OCH FILMTIPS: Pojken som kallades det av Dave Pelzer, My Name Is Khan.

VAD INSPIRERAR DIG:  Kvinnor som vågar leva oavsett händelser som dom varit utsatta för.

NÄR MÅR DU SOM BÄST: När jag ser mina barn le.

FRAMTIDSPLANER: Kunna få arbeta med människor som lever med trauma, diagnoser, missbruks problematik osv.

Strax innan 4 års ålder blir jag fosterhemsplacerad i Björkeberg utanför Linköping då min mor gick in i behandling. Ett hem som blev min räddning för stunden, ett hem där värme och trygghet var prioriterat, ett hem där jag fick sunda föräldrar. Vid 5 års ålder ville min mor att jag skulle flytta hem igen, jag var placerad frivilligt så det fanns inget skydd från socialtjänsten. Jag vart rädd och ville för allt i världen inte förlora min trygghet. Dagen jag skulle bli hämtad sprang jag och gömde mig under sängen. Jag minns hur paniken spred sig igenom hela kroppen. Den dagen resulterade i att jag fick lämna mitt trygga hem och bli omedveten om vad som senare skulle ske.

Min mor hade under behandlingen träffat en ny man som senare skulle bli pappa till min lillebror. Vi flyttade till en lägenhet i Sofielund i Malmö tillsammans med den nya mannen. Till en början gick allt bra, jag var svårhanterlig pga trauma. Tiden gick och min styvfar började bli elak verbalt och kallade mig för diverse fula ord. Med tiden började det fysiska våldet. Jag kunde vid flera tillfällen bli nedtryckt med ansiktet i maten jag åt och få maten intryckt i munnen var på jag många gånger satte i halsen, jag blev vid ett tillfälle dragen i håret med ryggen mot trappstegen uppför trappen.

Jag var mycket mörkrädd som liten vilket min styvfar var medveten om då jag ofta hade mardrömmar. Så vid många tillfällen tog han min nattlampa och låste min dörr vilket resulterade till panikattacker och ingen tröst. Min styvfar har en biologisk dotter som också hon fick uppleva detta. Många tillfällen kunde hon och jag sitta inlåsta på varsitt rum och föra roliga diskussioner med varandra för att kunna roa oss på något vis, men varje gång vi hörde hans fotsteg i trappen stelnade vi för då visste vi aldrig vem utav oss som skulle få smällen. Detta var en kamp från 5 års ålder till 12 års ålder. Under mina år träffade jag min pappa då och då under bevakade former då jag också hade fått skyddad identitet pga hans agerande.

En dag när jag är i skolan och har gymnastik så ringer min mor och ber om att jag behöver komma hem direkt. Min mor tar mig på en promenad och hon gråter under tiden vi går. Något var fel, de ord min mor säger klingar fortfarande i mina öron, ” din pappa är död ”. Jag stelnar och biter ihop till en början för att inte gråta men det hjälper inte. Jag frågar min mor hur han dog. Hon ljuger först och säger att han druckit ihjäl sig. Jag blir arg och känner förakt att han valde alkoholen framför mig. Tiden gick och min mor ville prata med mig enskilt vilket resulterar i att vi sätter oss ensamma i trädgården tillsammans. Hon berättar att hon ljugit om min pappas dödsfall och hon berättar då hur det verkligen gick till, han hade blivit mördad med en slaktmask (en slaktmask är ett redskap som man avlivar boskapsdjur med så som grisar och kor). Efter detta samtal så händer något inom mig. Jag börjar bli destruktiv. Jag började röka cigaretter, jag började stjäla i kiosken. Detta resulterade i mer stryk, men jag var redan van vid det.

Vid 12 års ålder tog det slut mellan min mor och styvfar. Min mor träffade en ny man. En kväll skulle dom ut och dricka lite. Jag frågade min mor om jag kunde få sova i hennes säng den natten vilket var okej. Tiden gick och jag gick och la mig. På natten vaknade jag av att någon tog på mig, tog på mina små bröst och ovanpå mina trosor (jag hade nattlinne på mig). Jag stelnade till och vart rädd. Jag ligger där stilla tills han slutar ta på mig. Jag väntar en stund tills jag låtsas vakna och beslutar mig för att gå upp och lägga mig i fåtöljen i vardagsrummet. Innan jag går ut ur sovrummet beslutar jag mig också för att vända mig om för att se ordentligt vem det var som förgripit sig på mig. Det var min mammas nya man, helt naken i mitten av sängen låg han. Jag gick ut och la mig i fåtöljen. Denna hemlighet höll jag tyst om tills jag fyllde 15 år pga rädsla och skam.

Som 13 åring vart jag bestulen på min oskuld av en betydligt äldre kille i ett garage utanför huset. Jag fick ont och jag började blöda onormalt mycket. Jag vågade inte röra mig. När han var färdig så sa han åt mig att gå in och lägga mig så att ingen skulle märka någonting. Jag gick in och la mig under täcket med mina nedblodade trosor.

Strax innan jag fyllde 15 år så flyttade vi från Malmö till Norrköping.  Jag började dricka alkohol direkt. Jag började ha sex med väldigt många killar. Jag fick ett dåligt rykte. Jag vart destruktiv, jag sökte bekräftelse på alla sätt jag kunde. Min mor påbörjade en ny relation tillsammans med en heroinist.  Till en början fungerade det rätt så bra. Sen började våldet emot min mor. Jag undvek att vara hemma.

En natt på min 16 års dag firades jag tillsammans med min mor, min mors man, hans bror och systerson. Alkohol var inblandat. På natten gick jag och la mig full i min säng. Jag vaknade upp av att jag hade systersonen över mig och i mig. Jag kunde inte röra mig alls, det kändes som att kroppen var i koma. I rummet ligger också min mors mans lillebror på golvet och har sex med en prostituerad kvinna vilket blivit bekräftat att det var. Jag kan inte röra mig, han stönar och tar på mig överallt.  Morgonen gryr och jag vaknar. Han är inte i rummet. Jag har ont i underlivet och i resten av kroppen. Jag undviker samtal. Sen åker dom hemåt och tiden rullar på. Strax efter detta så börjar jag missbruka metamfetamin och morfin. Jag dricker nästan varje dag. Jag träffar en kille som än idag missbrukar, i den relationen blev jag utsatt för både fysisk och psykisk misshandel. I 8 månader levde jag tillsammans med honom. Det tog slut och åter igen när jag var strax innan 18 år så blev vi tillsammans igen och våldet började åter igen likaså missbruket fortsatte. Vi flyttade runt i olika kommuner och jag fick till sist nog och slog mig fri ordagrant vilket resulterade i att jag vart häktad för grov misshandel på honom. Just då kände jag för första gången ett hopp, ett hopp om ett fängelsestraff för att bli räddad. Men nej så blev inte fallet. Jag vart släppt. Relationen avslutades.

Jag träffade efter ett tag en ny kille som med tiden blev min första sons pappa och vilket också resulterade i att jag blev drogfri första gången. Vi levde ihop i 2 år tillsammans tills det tog slut. Strax efter går jag in i en ny relation med en kille som med tiden blir min minsta sons pappa. I den relationen levde jag i 6 år under fysisk och psykisk misshandel där jag lika gärna kunde blivit mördad om jag inte vaknat upp och insett faran. Allt resulterade i att socialtjänsten tog min minsta son med LVU och placerade honom. Jag vart illa bemött och fruktansvärt illa behandlad av socialtjänsten.  Dom kränkte mig som mamma och tryckte ner mig. Min son vart omhändertagen våren 2015.

Jag klev på drogerna då kraftigare än innan och höll på att dö 4 gånger. Den 24 maj 2017 gick jag in i behandling och sedan dess har jag varit drogfri och nykter.  Men min son är fortfarande placerad med LVU och snart varit placerad i 3 år. Hans pappa missbrukar fortfarande och socialtjänsten agerar inte på det. Mig plågade dom och ansåg att jag borde vetat bättre. Jag har inte fått bearbeta någonting av mina övergrepp eller misshandel jag varit utsatt för. Samhället svek mig.

Men nyligen tog jag ett beslut om att gå in på Frideborg här i Norrköping och börja bearbeta relationer osv.

Detta är min historia till er alla. Ingenting är omöjligt för hoppet är det sista som lämnar oss.