Den dagen jag inte längre skulle leva

Här är jag, den 5 oktober 2002.
När det här kortet togs visste jag inte att det lika gärna kunde ha blivit den sista bilden jag var
med på. Jag visste inte att jag dagen efter skulle hoppa från min pojkväns balkong, 8 meter rätt
ner på trottoaren. Jag hade inte en aning.
När jag tittade på kalendern och såg datumet 6 oktober 2017 hajade jag till och insåg att det var exakt 15 år sedan jag nästan avslutade mitt liv.

Det är halva mitt liv. Jag började tänka på allt jag gått igenom sedan dess och hur annorlunda mitt liv ser ut idag. Hur mycket jag önskar att någon hade berättat för mig att det kan bli bättre, att det inte alltid skulle kännas så där.

Hade jag vetat att det som väntade på mig i framtiden var det liv jag har nu, så hade jag nog gjort väldigt många saker annorlunda. Därför vill jag gärna dela med mig av den här händelsen, i hopp om att någon som bär på dessa tunga känslor kanske kan känna att det finns ett ljus i tunneln, även om ljuset inte syns just nu.

Kort om Magdalena

Ålder: 30
Bor: Sörmland
Fritidsintressen: Dans, ashtangayoga, instrument, sång och musik, matlagning och bakning, litteratur, teckna och måla, samhällsfrågor, språk, och att umgås med familj och vänner, gärna med sällskapsspel.
Bok-, musik- och filmtips: Böcker: Höga klackar, De galnas hus, Stolthet och fördom, Miranda-böckerna. Film: Dirty Dancing. Musik: Broder Daniel, Pearl Jam, Mumford & Sons, Tom Petty, Nirvana, The Doors, Sia och Adele.
Favoritcitat: ” The world will not be destroyed by those who do evil, but by those who watch them without doing anything ― Albert Einstein
Vad inspirerar dig? Min dotter och alla där ute som på sitt eget vis kämpar mot förtryck och för en jämställd och rättvis värld.
När mår du som bäst? När jag får vara kreativ, till exempel genom dans, instrument, sång, matlagning, skriva eller teckna.
Framtidsplaner: Forskarexamen i statsvetenskap, har även författardrömmar.
Här hittar du mig: På Instagram, mariamagdalenae.

När jag började högstadiet bytte jag till en större skola och livet började mer och mer handla om killar och bekräftelse. Jag utvecklade ätstörningar, blev deprimerad och kämpade med en del social ångest. Redan första terminen började jag skolka mycket, jag kunde inte sova om nätterna och hemma hade jag ett stort ansvar som näst äldst av sex syskon. Jag hade upptäckt att alkoholen ”hjälpte” mig att överkomma min sociala ångest, och ibland ångest överhuvudtaget, något som var början på en väldigt destruktiv och farlig resa. Jag började söka mig till nya umgängeskretsar där det var mycket alkohol och fest och jag träffade en kille som behandlade mig väldigt dåligt. Fyra dagar efter min femtonårsdag blev jag våldtagen och allt det som redan skavde i mig förstärktes.

Jag minns känslan när jag bara släppte allt och slängde mig ut, hur luften gick ur mig när jag landade där på trottoaren och jag minns hur min pojkvän satt gränsle över mig, ruskade mig och skrek att jag skulle vakna. Jag var vaken, men jag kunde inte svara. Jag skulle ju dö nu. På vägen in från ambulansen ville de veta mitt personnummer och mina föräldrars namn och jag minns hur jag försökte komma på ett sätt att slippa berätta det. Snart skulle jag in i en stor trumma och jag frågade om jag kunde få gå tillbaka till festen när jag var klar där. Det kunde jag, sa dom.

Två brutna händer, hjärnskakning och skadade vrister, det var allt. Änglavakt sa dom. Jag var 15 år och hade sett tillräckligt av livet för att veta att jag inte ville vara en del av det längre. Jag visste bara inte hur. Men där låg jag sen, på barnavdelningen med gipsade armar och rullstol. Mina kompisar kom varje dag, de sminkade mig, matade mig med cigg, körde racer i korridoren med rullstolen och drev personalen till vansinne. Jag skrattade och kände mig glad. Dagarna innan hade jag bestämt mig för att inte längre leva. Depression är en nyckfull sjukdom.

Idag lever jag ett stillsamt liv tillsammans med min dotter och partner. Om dagarna studerar jag och fritiden spenderar jag mest med familj, vänner och, i den mån jag hinner, med att utöva mina intressen. Jag har även en sundare relation till alkohol och jag har lärt mig att ha roligt och umgås med andra utan att dricka, något som för mig är otroligt värdefullt.

De första tio åren efter att jag hoppade var jag helt övertygad om att jag inte skulle leva för att fira min nästa födelsedag, och varje gång nästa födelsedag ändå kom blev jag lika överraskad. Idag har det gått 15 år sen den där kvällen och här är jag, fortfarande i livet. Och även om det ofta känns som att jag inte vet riktigt hur, så är jag numera fast besluten att göra allt för att få uppleva så många födelsedagar som möjligt.